Tågresa hemåt

Jag vet inte hur normalt detta är. Jag antar nu och redan då att jag fick en ångest eller panikattack…

Nu är jag äntligen på väg hem från Källvik och jag har haft en jätte mysig och rolig långhelg med tester av nya aktiviteter. Men ändå så ska det bli skönt att komma hem och få igång vardagen igen med plugg och skola (kanske lite träning också).

Men det jag ville komma fram till var att både idag, när jag skulle åka hit och förra gången jag åkte hem har jag haft en konstig känsla i kroppen. Jag tror jag har haft samma känsla sedan jag var liten och antagligen är det inget farligt, men jag får en obehaglighets känsla. Många skulle säkert kalla det resfeber, men jag vet inte riktigt. Jag blir illamående, kan inte äta och är allmänt trött fram tills jag sätter mig på tåget och då släpper allt. Iallafall oftast…

Senast jag åkte hem från mormor mådde jag bra under hela dagen fram tills vi var på väg. Vi hade redan åkt i säker 20-30 minuter innan jag kände mig nerstämd, mådde illa och började känna en panik komma. På tågstationen sen satt jag hopkrupen och höll i min väska med mormor runt mig. Skakandes och gråtandes satt jag där medan jag väntade in tåget. Samtidigt som jag ville stanna ville jag också åka hem. Jag kände inte alls för att sätta mig på ett varmt tåg med främmande människor, och framförallt inte illa måendes.

Jag fick uppleva min värsta resa av alla dess slag. Jag började ändå den på min plats och försökte slappna av, men valde att istället ringa mamma. När paniken sedan kröp sig på igen valde jag att gå bort från min plats i jakten på kyla. För att förstå detta lite bättre så kan jag säga som så att när jag mår illa eller känner mig spyfärdig på offentliga platser irrar jag omkring och söker mig efter en bra lösning, men lyckas aldrig hitta någon. En toalett känner jag aldrig är ett bra val för jag är alltid lika ”rädd” för att säga till någon Ursäkta mig, jag spydde på toaletten.

I vilket fall så hittade jag en hyfsat kylig plats vid dörrarna där jag satt och klämde in mig i ett litet hörn medan tårarna rann och telefonen gick på högvarv mellan mamma och pappas nummer. Efter någon timme kom en tjej och frågade om jag var okej och hjälpte mig lite, men det enda som skulle hjälpa helt var att vara hemma.

Jag vet inte hur normalt detta är. Jag antar nu och redan då att jag fick en ångest eller panikattack, MEN jag tog mig igenom den och jag har inte haft någon lika grym sedan dess. Inte vad jag minns iallafall.

En reaktion till “Tågresa hemåt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s